fått en kontorist att slänga i dörrarna och uttala sig vresigt om mångt och mycket. Men nej, Eleseus blev bara en duktig pojke på det, fastare i hållningen, ja, en riktig karl. Vad skulle nu Sivert hitta på att reta honom med? I dag lågo båda bröderna på stenar i bäcken och drucko, och Sivert var oförsiktig nog att erbjuda sig att torka litet extra fin mossa till tobak — eller kanske du hellre vill röka den färsk? sade han. Jag skall ge dig för tobak, sade Eleseus, sträckte ut handen och gav brodern en doppning ända till axlarna. Där fick han! Sivert gick ännu och var våt i håret.
Jag tror Eleseus börjar arta sig till en bra karl! tänkte Isak, då han såg sonen i arbete. — Hm. Undrar, om han Eleseus tänker stanna hemma på allvar? frågade han Inger. — Hon var lika egendomligt försiktig: Det kan jag inte säga. Det tänker han nog inte. — Jaså, har du talat med honom? — Nää. Ja, jag har ju språkat litet smått med honom. Men jag förstår det. — Om han nu finge sig en jordbit för sin egen räkning? — Vad då? — Om han då skulle bruka den? — Nej. — Jaså, har du nämnt det? — Nämnt det? Ser du inte så förändrad han är? Jag förstår rakt inte Eleseus! — Du skall inte sitta och förklena honom, sade Isak opartiskt. Jag kan inte annat än säga, att han gör ett gott dagsverke där nere. — Jaså, jaha, svarade Inger spakt. — Jag kan inte förstå, vad du har emot pojken! utropade Isak förargad. Han gör sitt arbete bättre och bättre för var dag. Kan du begära mer? — Inger mumlade: Han är inte, som han har varit. Du skulle tala med honom om västar. — Om västar? Hur så? — Om sommarn gick han alltid med vita västar i stan, säger han, — Isak funderade, men förstod ingenting: Ja, kan han inte få en vit väst? frågade han. Isak visste inte, vad han skulle tro, det hela var naturligtvis något kvinnfolkspåhitt, han tyckte pojken hade rätt att ha en vit väst och fattade dessutom inte meningen; han ville hoppa över alltsamman: Hur tror du det skulle vara, om han fick han Bredes nybygge att arbeta på? — Vem?
