Hon hörde honom hugga i skogen. Det var inte långt borta. Hon hörde på braket, att det var stora träd han fällde. När hon hört på det en stund, gick hon ut på åkern och började kupa potatis. Förälskelse gör den dumme klok.
Han kom hem på kvällen och släpade efter sig en ofantlig timmerstock i ett rep. Ack, den klumpige och rättframme Isak, han väsnades allt vad han kunde med stocken och harskade sig och hostade, för att hon skulle komma ut och bli inte litet förvånad över honom.
Jag tror du är tokig! sade hon också mycket riktigt, när han kom. Du är väl människa ändå, sade hon. — Mannen svarade inte. Det föll honom inte in. Att vara litet mer än människa mot en timmerstock var inte något att tala om. — Och vad skall du ha stocken till? frågade hon. — Det vet jag inte, svarade han förnumstigt.
Men nu såg han, att hon redan kupat potatisen, och det gjorde henne nästan lika duktig som han. Det var inte så han ville ha det. Han lösgjorde repet från stocken, tog det med sig och gick. — Går du igen? frågade hon. — Ja, svarade han förargad.
Han kom med en stock till, pustade inte och väsnades inte, utan släpade den bara som en oxe fram till kojan och lade ned den.
Han drog under sommarens lopp många timmerstockar till kojan.
