Det blev en människa till att försörja för honom, men det lönade sig: han kom mera hemifrån, kunde röra sig friare. Här hade han nu bäcken, en vacker bäck, och dessutom också djup och strid. Den var alls inte liten och måste komma från en stor sjö uppe i fjället. Han skaffade sig fiskredskap och sökte upp sjön och kom hem igen om kvällen med en mansbörda av laxöring och röding. Inger tog emot honom med förvåning och häpenhet och slog ihop händerna och sade: Du store tid och dag! Hon märkte väl, att han tyckte om hennes beröm och blev stolt över det, och hon sade ännu flera vänliga ord: hon hade aldrig sett något sådant, hon förstod inte hur han hade burit sig åt!
Även på ett annat sätt var det välsignelse med Inger. Ehuru hon inte hade någon synnerligen stor begåvning, hade hon två får med lamm hos en släkting, och dem hämtade hon. Det var vad de bäst behövde nu i kojan, får med ull och lamm, fyra liv. Boskapen ökades i stor skala, det var rent häpnadsväckande vad den ökades. Inger var även efter kläder och andra småsaker, som hon ägde, en spegel, en tråd med några vackra glaspärlor på, spinnrock och kardor. Ja, fortfor hon på det viset, blev det snart fullt från golv till tak och kojan kunde inte rymma allt! Isak blev naturligtvis rörd över dessa jordiska ägodelar, men tyst som han alltid var, hade han svårt för att finna ord. Han gick med vaggande gång ut på trapphällen och såg på vädret och vaggade sen in igen. Ja, visst hade han haft en väldig tur, och han kände sig mer och mer förälskad, kär över öronen eller vad det kallades.
Du skall inte bry dig om att ta hit så mycket, sade han. — Jag har ännu mera på ett annat ställe. Och så har jag morbror Sivert, har du hört talas om honom? — Nej. — Ja, han är en rik man, häradsskrivare nere i bygden.
Förälskelse gör den kloke dum. Han ville visa sig belåten på sitt sätt och gick för långt! Det var sant, sade han, du behöver inte kupa potatisen. Jag skall kupa den, när jag kommer hem i kväll.
Därmed tog han yxan och gick till skogs.
