Vad Barbro var tjock och så arg hon var, hon riktigt fräste!
Auktionen har börjat, han hör länsmannen ropa ut det som säljes och ser mycket folk. Då han kommer närmare, känner han inte alla, det är somliga som äro från andra håll, men Brede springer där och fjamsar i sina bästa kläder och är livlig och pratsam: God dag, Isak! Jaså, du gör mig den äran att komma på min auktion. Det skall du ha tack för! Vi ha varit grannar och goda vänner i många år, och aldrig har det varit ett ont ord oss emellan. Brede blir rörd: Det är ju underligt att tänka, att jag nu skall lämna ett ställe, där jag levat och strävat så länge och som jag har fäst mig vid. Men det är ju ingen annan råd, när det är så beslutat. — Det kan bli mycket bättre för dig nu, tröstar Isak. — Ja, vet du, svarar Brede och slår om, det tror jag också. Jag ångrar det inte ett ögonblick. Jag har inte spunnit silke här i obygden, det måste ju bli bättre nu, barnen bli större och flyger ut ur boet — ja, hustru min skall snart få en till, men i alla fall! Och plötsligt säger Brede kort och gott: Jag har avsagt mig telegrafen. — Vad? säger Isak. — Jag har avsagt mig telegrafen. — Har du avsagt dig telegrafen? — Ja, till nyåret. Vad skulle jag med den! När jag var med länsmannen och förtjänade en slant eller var ute och skjutsade doktorn, så skulle telegrafen gå först ändå! Nej, det var ingenting för mig. Löpa över berg och dal utåt linjen för liten eller ingen betalning, det kan den göra, som har gott om tid, inte jag! Och förresten blev jag osams med direktionen, som ligger över mig igen.
Länsmannen fortfar att ropa ut buden på nybygget. Man har nu kommit upp till de få hundra kronor, det anses värt, därför bjudes det nu bara fem och tio kronor åt gången. — Jag tror det är han Axel, som bjuder! säger Brede plötsligt och skyndar nyfiket bort till honom: Skall du ha min gård? Har du inte nog stor gård själv? — Jag bjuder för en annans räkning, svarar Axel litet undvikande. — Nåja, inte mig emot, visst inte. — Länsman-
