nen höjer klubban, ett nytt bud kommer, hundra kronor i ett tag, ingen går högre. Länsmannen nämner budet ett par gånger, väntar en stund med klubban i högsta hugg och slår så till.
Vems var budet?
Mitt. Axel Ström. För annan persons räkning.
Länsmannen inför i protokollet: Axel Ström, enligt fullmakt.
För vems räkning är det du köper? frågar Brede. Ja, inte för att det angår mig, men…
Men nu luta några herrar sina huvuden tillhopa vid länsmannens bord. Där sitter en representant för banken, handelsmannen har sänt sitt biträde med fullmakt, det är något mankemang, kreditorerna ha inte fått sina fordringar betäckta. Brede tillkallas. Sorglös och obekymrad, nickar han ja till allt vad de säga. Men vem kunde ha trott, att det inte skulle bli mer för gården! säger han. Och plötsligt förkunnar han högt inför alla: Efter vi nu ha auktion och jag har besvärat länsmannen att komma hit, så vill jag sälja det jag har här: kärran, kreaturen, en grep, slipstenen; jag gör inte med det längre, jag säljer rubb och stubb!
Små bud. Bredes hustru, obekymrad och sorglös hon också, fast med en kolossal mage, har under tiden börjat sälja kaffe vid ett bord. Hon tycker det är roligt att idka handel, hon ler, och när Brede själv kommer och tar sig kaffe, begär hon på skämt betalning av honom också. Brede tar verkligen upp sin slankiga penningepung och betalar. Se bara på gumman! säger han till folket. Hon är om sig! säger han.
Kärran är inte mycket värd, den har stått för mycket ute under bar himmel, men Axel ökar på hela fem kronor till slut och får kärran också. Sedan köper inte Axel mera. Men alla förvåna sig över att den försiktige mannen köpte så mycket.
Nu var det kreaturen. De stodo inne i dag för att vara tillhands. Vad skulle Brede med kreatur, när han inte längre hade mark till dem! Han hade inga nötkre-
