den befattningen? — Isak funderade länge och svarade sedan: Ja ja, det är förstås pengarna, men… — De tänker öka på åt mig — Hur mycket? — Dubbelt. — Du får dubbelt så mycket? Ja, då tycker jag du skall fundera lite smått på det. — Men de ha gjort linjen litet längre. Ja, jag vet inte, hur jag skall göra. Men här är mindre att sälja av skogen, än det var hos dig, och jag måste köpa mer redskap än det lilla jag har. Det behövs ständigt kontanter, och av lagårdens avkastning kan jag ännu inte sälja något. Jag tror jag får försöka ett år med telegrafen i alla fall…
Det föll ingen av dem in, att Brede kunde bättra sig och få ha kvar befattningen.
När de kommo till Måneland, har också Oline hunnit dit på sin vandring nedåt bygden. Ja, Oline är märkvärdig, hon kryper som en fet och rund mask, hon är över sjuttio, men hon kommer fram. Hon sitter och dricker kaffe i torvkojan, men när hon får se männen, får allt annat vika, och hon träder ut: God dag, Axel, och välkommen från auktionen! Du tycker väl aldrig illa vara, att jag tittar inom till dig och Barbro? Och du styr och bygger storstuga och blir mer och mer förmögen. Har du köpt får, Isak? — Ja, svarar Isak, känner du igen den här tackan? — Om jag känner igen henne? Nää. — Hon har de här platta örona, du ser. — Platta öron? Hur då? Än sen då? Vad var det jag skulle säga: vem fick gården, han Bredes? Jag sa just till Barbro, att vem skall nu bli eran granne där nere, sa jag. Hon Barbro, stackarn, sitter bara och gråter, som ju naturligt är; men den Allsmäktige har beskärt henne ett nytt hem här på Måneland. Platta öron — jag har sett många får i mina dar med platta öron. Och det var sant, Isak, den där maskinen du hade, det var nästan mer än mina gamla ögon kunde fatta. Och vad den kostar, det vill jag inte ens fråga om, för det är nog mer än jag kan räkna till. Har du sett den, Axel, så vet du vad jag menar; det var som om jag skådade Elias’ brinnande vagn. Gud förlåte min synd…
