tar strunt! Och förresten skall jag skicka bud på dig, om jag blir i beråd för fadder. — Vad kunde Eleseus annat göra än skratta litet förläget och önska sig ut ur stugan! — Tack för kaffet, sade Sivert. — Ja, tack för kaffet, sade Eleseus också, men han steg inte upp och bockade sig inte heller, det skulle tusan göra, hon var en riktig etterblåsa.
Låt mig se, sade Barbro. Ja, de kontoristerna jag var hos, de hade också silverplåtar i rockarna sina, mycket större silverplåtar, sade hon. Ja, då kommer du inom och ligger här i natt, Sivert? Jag skall hämta dina kläder.
Det var avskedet.
Bröderna gingo vidare, Eleseus gav henne alltså tusan, han hade ju två stora sedlar i bröstfickan! Bröderna aktade sig väl för att komma in på vemodiga samtalsämnen, på fars besynnerliga sätt att ta avsked och mors gråt. De togo en omväg förbi Breidablik för att slippa att bli uppehållna och skämtade muntert över detta spratt. Men när de kommo så långt ned, att de kunde se bygden och Sivert skulle vända, blevo de litet omanliga båda två. Sivert råkade säga: Det är inte alldeles utan, att det blir litet långsamt efter dig! — Då började Eleseus vissla och undersöka sina skor och få en sticka i fingret och leta efter något i fickorna, några papper, sade han, hade man sett på maken! Det skulle nog i alla fall ha gått illa, om inte Sivert räddat situationen: Sistan! ropade han och gav brodern ett slag och sprang sin väg. Det hjälpte. De sände varandra några avskedsord på litet avstånd och gingo sedan åt var sitt håll.
Var det ödet eller slumpen? Eleseus vände trots allt tillbaka till staden, till en befattning, som han inte längre hade, men genom samma omständighet fick Axel Ström en man till hjälp i sitt arbete. De började den 21 augusti, och tio dagar senare var stugan under tak. Å, det var inte någon stor stuga och bara några få bjälklag i höjden, bara så mycket att det var trähus och inte torvkoja, men så mycket att kreaturen fingo ett präktigt fähus till vintern i det som förut varit människornas boning.
