alltsammans? Det var det jag menade. — Ja, han Axel, det blev nu inte min sak. Än du själv, har du kanske inte någon, som väntar på dig i sta'n? — Nu kunde Eleseus inte låta bli att göra sig till litet och sluta ögonen och låta det liksom smälta på tungan, att han nog alldeles riktigt hade någon, som väntade på honom i staden. Å, han kunde ha dragit helt annan fördel av detta, om inte Sivert hade suttit där, nu kunde han bara svara: Du pratar! — Jaså, sade hon stött, och det var på det hela taget nedrigt vad hon var lättstött: Pratar, sade hon. Ja, du kan inte vänta mer av folk här på Måneland, vi är inte så för oss.
Eleseus gav henne förresten tusan, hon hade blivit alldeles fläckig i ansiktet, och hennes tillstånd hade äntligen gått upp även för hans barnaögon. — Kan du inte spela litet på gitarren? sade han. — Nej, svarade hon kort. Vad var det jag skulle säga, Sivert: Kan du inte komma och hjälpa Axel med att timra på nystugan några dar? Om du kunde börja i morgon, när du kommer tillbaka från byn! — Sivert funderade: Joo, men jag har inte kläder till det. — Jag skall springa hem efter dina vardagskläder i kväll, så har du dem här, när du kommer, — Ja, sade Sivert, då så. — Barbro blev mycket ivrig: A, gör det! Det är nu så, att sommarn går, och stugan skulle vara uppsatt och under tak, innan höstvätan kommer. Han Axel har tänkt be dig många gånger, men han kommer sig aldrig för. Gör oss den tjänsten, så är du snäll! — Nog skall jag göra vad jag kan, sade Sivert.
Det var avgjort.
Men nu är det sannerligen Eleseus’ tur att bli stött. Han inser nog, att det är duktigt gjort av Barbro att vara om sig på sina egna och Axels vägnar och skaffa hjälp till bygget och sörja för hus och hem, men det är litet för genomskinligt, hon är inte matmor på gården ännu, och det är ingen evighet sedan han själv kysste henne, denna samma Barbro. Hade hon ingen skam i sig? — Jo, säger han därför plötsligt, jag skall komma igen och stå fadder hos dig. — Hon gav honom en blick och svarade förargad: Fadder? Det är allt du, som pra-
