inte för inte varit ute i världen och hört och sett och lärt mycket, nu satt hon här och var klokare än han. Hon hade tre huvudargument, som hon jämt och samt kom med: För det första hade hon inte gjort det. För det andra var det inte så farligt, om hon hade gjort det. Men för det tredje skulle det inte komma i dagen.
Jag tycker allting kommer i dagen, invände han.
Nej då, långt därifrån! svarade hon. Och om det nu var för att förbluffa honom eller ingiva honom mod, eller om det till och med var av fåfänga, av skryt — hon lät i detta ögonblick en mina springa: Jag har själv gjort något, som inte har kommit i dagen.
Du? sade han misstroget. Vad har du gjort?
Vad jag har gjort? Jag har mördat!
Kanske hade hon inte tänkt gå så långt, men nu måste hon fortsätta, han satt ju där och stirrade på henne. Å, det var inte stor och okuvlig fräckhet bara, det var skryt och bravad, hon ville vara överlägsen och ligga över i pratet: Tror du mig inte? utropade hon. Kan du minnas det där barnliket på Stadthavet? Det hade jag kastat dit!
Vad? sade han.
Barnliket den där gången. Du minns ingenting. Vi läste om det i bladet.
Efter en stund utbrast han: Du är ju rent från förståndet!
Men hans förvirring gav henne väl blodad tand, ett slags sällsam kraft, så att hon kunde berätta enskildheter. Jag hade det med mig i min kista — ja, det var dött, jag gjorde det med detsamma det föddes. Och när vi kom på Stadthavet, så kastade jag ut det.
Han satt mörk och tyst, men hon fortfor ändå att tala: Det var nu länge sedan, flera år sedan, det var, när hon kom resande till Måneland. Så han kunde se, att inte allt kom i dagen, långt därifrån. Vad trodde han väl det skulle bli, om allt kom i dagen, som alla människor gjorde! Än allt det som gift folk i städerna gjorde! De tog livet av barnen, innan de föddes, det var doktorer till det. De ville inte ha mer än ett barn eller på
