sin höjd två, och så öppnade doktorn litet grand på moderlivet. Så Axel kunde ju förstå, att detta inte var något så märkvärdigt ute i världen.
Axel frågade: Nå, då har du väl gjort av med det sista barnet också?
Nej! svarade hon ytterst likgiltigt, för det behövde jag inte, sade hon. Men hon kom ännu en gång tillbaka till att det inte skulle ha varit så farligt. Hon tycktes van att se frågan i ögonen, därför hade hon blivit så likgiltig. Första gången var det kanske i alla fall litet kusligt, en liten smula motbjudande för henne att ta livet av ett barn. Men andra gången? Hon kunde tänka på dådet med ett slags historisk känsla: det var gjort, och det göres.
Axel kom ut ur stugan, tung i huvudet. Han grubblade inte så mycket på att Barbro hade mördat sitt första barn, det hade han inte med att göra. Och att hon överhuvud haft detta barn var inte så mycket att säga om, någon oskuld var hon inte, och det hade hon inte givit sig ut för, tvärtom, hon hade inte dolt sin förfarenhet, utan lärt honom mången underlig lek. Gott. Men det sista barnet ville han inte ha mist, en liten gosse, en vit kropp inhöljd i ett skynke. Var hon saker till detta barns död, så hade hon förorättat honom, förorättat Axel, slitit ett band, som var värdefullt för honom och som han inte mer kunde få igen. Men det kunde ju hända, att han gjorde henne orätt: att hon hade halkat i bäcken och inte kommit upp igen. Fast skynket var ju där, den avklippta skjortan, som hon hade tagit med sig. —
Men timmarna gingo nu också, det blev merafton och det blev kväll. Och när Axel hade gått till sängs och stirrat länge nog in i mörkret, somnade han och sov till på morgonen. Så kom en ny dag, och efter den dagen kommo andra dagar.
Barbro var fortfarande densamma. Hon hade reda på så mycket utifrån världen och behandlade med likgiltighet sådana småsaker, som tedde sig som faror och hemskheter i obygden. Det var på sätt och vis trösterikt, hon var klok för dem bägge, bekymmerslös för dem
