III.
När det led mot vintern, var Axel Ström åter ensam på Måneland, Barbro hade rest. Ja, det blev slutet.
Hennes stadsresa skulle inte ta lång tid, och det var ingen Bergensresa, men hon ville inte gå här och mista den ena tanden efter den andra och komma att se ut som en kalv i munnen. — Vad kommer det att kosta? frågade Axel. — Kan jag veta det! svarade hon. Men det skall i alla fall inte kosta dig något, jag skall förtjäna till det själv.
Hon hade förklarat, varför det var bäst att hon företog resan just nu: det var bara två kor att mjölka, till våren skulle de båda andra kalva och därtill alla getterna få killingar, vårbruket skulle komma, det skulle åter bli ett jäkt och ett fläng ända till i juni. — Gör som du vill, sade Axel.
Det skulle inte kosta honom något, ingenting alls. Men hon måste få litet pengar, bara litet grand. Hon behövde både till resan och till tandläkaren, dessutom behövde hon en jacka och en del andra saker, men det fick ju vara, om han inte ville. — Du har fått bra mycket pengar förut, sade han. — Jaså, svarade hon. Men de ha i alla fall gått åt. — Har du inte sparat ihop något?
— Sparat? Du kan ju komma och leta i min kista. Jag sparade inte ihop något i Bergen, där jag hade mycket större lön. — Jag har inga pengar åt dig, sade han. Han trodde inte mycket på, att hon skulle komma tillbaka från denna resa, och hon hade tröttat ut honom så länge med sitt konstiga lynne, att han började bli led på henne. Något nämnvärt penningebelopp lyckades hon inte heller locka ur honom nu, men han såg genom fingrarna med, att hon lade in en kolossal matsäck, och han
