bägge. Förresten gick hon heller inte omkring som en farlig människa. Barbro ett vidunder? Inte det minsta. Hon var däremot en vacker flicka, blåögd, litet uppnäst, och arbetet gick undan för henne. Hon gick jämt och samt och var utled på nybygget och laggkärlen, som krävde så mycken skurning, och kanske utled på hela Axel och den fördömt undangömda tillvaro hon förde, men hon avlivade intet av djuren och stod aldrig med lyft kniv över honom själv om natten.
Bara en gång till hände det sig så, att de kommo att tala om barnliket i skogen. Han menade åter, att det borde varit begravt på kyrkogården och jordfäst, men hon vidhöll då som förut, att hennes sätt varit väl så bra. Varpå hon sade något, som visade, att även hon resonerade, ja, var ganska slug, tänkte längre än stugknuten, tänkte med en liten ynklig negerhjärna: Och i fall det kommer i dagen, så skall jag tala med länsman, jag har tjänat hos honom; fru Heyerdahl hjälper mig nog. Det är inte alla, som ha det så väl ställt, och ändå bli de frikända. Och dessutom står far väl hos de stora och är länsmansbiträde och allting.
Axel skakade bara på huvudet.
Du tvivlar?
Vad tror du far din kan uträtta?
Det vet inte du! utropade hon förargad. Såvida inte du alldeles bringar honom på kneken, när du tar gården och levebrödet ifrån honom.
Hon hade visst en sorts föreställning om att faderns anseende sjunkit på senare tiden och att detta kunde bli till skada för henne själv. Vad skulle Axel svara härtill? Han var en fridens man och en arbetets man.
