nyåret ska vi själva avhysa oss, sade han och gick sin väg.
Jaså, Barbro hade rest till Bergen, det hade alltså gått som Axel tänkte. Han sörjde inte över det. Sörjde? Långt därifrån. Hon var ett riktigt stycke! Men ända tills nu hade han inte alldeles uppgivit hoppet, att hon skulle komma tillbaka. Det kunde inte tusan begripa det, han hade väl i alla fall kommit att fästa sig litet för mycket vid denna människa, denna omänniska, hon skänkte honom ibland ljuva stunder, oförgätliga stunder, och det var just för att hindra henne att rymma i väg till Bergen, som han varit så knusslig mot henne med pengar vid avskedet. Nu hade hon i alla fall rymt. Det hängde ännu kvar några få klädesplagg efter henne, och en halmhatt med fågelvingar på låg kvar i ett papper på vinden, men hon kom inte efter det. Åja, kanske sörjde han litet. Som ett slags hån emot honom fortfor nu hennes tidning att komma till honom, och den skulle nog inte upphöra förrän till nyåret.
Men hur det nu var hade han annat att tänka på. Axel fick lov att visa att han var karl.
Till våren skulle han sätta upp ett skjul på norra ändan av nystugan, han fick lov att fälla timret i vinter och få bräder sågade. Axel hade ingen riktig timmerskog, men här och där stod det tjocka furor i hans utmark, han valde sådana som stodo på vägen upp till Sellanrå, så att det inte skulle bli för långt att köra dem till sågen.
En morgon ger han kreaturen riktigt mycket foder, så att de kunna stå sig till kvällen, stänger dörrarna efter sig och går ut i skogen; utom yxa och matväska tar han med sig en skovel att skotta snö med. Det är blidväder, i går var det svår snöstorm, men i dag snöar det inte. Han följer telegrafledningen hela vägen, tills han kommer fram till platsen, då kränger han av sig tröjan och börjar hugga. Allt efter som han fäller träden, kvistar han dem och gör dem till stockar, sedan lägger han toppändar och kvistar i en hög.
