Brede Olsen går förbi på väg uppöver, det har väl blivit något fel på linjen av stormen i går. Kanske gick Brede också utan särskilt ärende, han hade blivit så ivrig i tjänsten, hade blivit så mycket bättre. De båda männen talade inte med varandra och hälsade inte.
Axel märker mycket väl, att vädret börjat slå om, det blåser upp mer och mer, men han bara knogar på. Det är långt över middagstiden, och han har ingenting ätit. Det är då han fäller en tung fura, som i sitt fall kastar honom till marken. Hur gick det till? Olyckan var framme. En timmerfura står och gungar på roten, människan vill ha henne åt ett håll, stormen åt ett annat, människan drar det kortaste strået. Det kunde väl ändå ha gått an, om inte snön legat över den ojämna marken, Axel steg miste, steg för mycket åt sidan och kom med benet ned i en bergklyfta, körde ned det så långt det räckte och fick det tunga trädet över sig.
Nå, det kunde ju ändå ha gått an, men han hade blivit liggande alldeles på sned, oskadd till sina lemmar, så vitt han kunde känna, men snedvriden och ur stånd att arbeta sig fram under den stora tyngden. Efter en stund har han fått den ena handen fri, den andra ligger han på, han kan inte räcka yxan. Han ser sig omkring och tänker, som varje annat fångat djur skulle ha gjort, ser sig omkring och tänker och arbetar under trädet. Brede måste väl komma nedåt igen om en stund, tänker han flämtande.
I början tar han det lätt och är bara förargad över att bli hindrad av denna händelse, detta olycksaliga missöde, han är inte det minsta rädd för hälsan, än mindre för livet. Visserligen känner han, att den hand han ligger på dör bort på honom och att benet i bergklyftan blir kallt och domnar, det också, men det får han väl stå ut med. Brede kommer väl snart.
Brede kom inte.
Stormen tilltog, Axel fick snön rakt i ansiktet. Se, nu börjar det på allvar, tänker han väl och är ändå rätt sorglös, ja, det är som om han blinkade åt sig själv
