Jaså, jaha. Men nu vore det inte dåligt av Axel, om han själv kunde ta sig så pass lös, att han räckte yxan! Han spänner ut magen och bröstet för att lätta den oerhörda tyngd som håller honom nere, han rubbar trädet, skakar det, men vinner bara att han får mera snö över sig. Efter några fåfänga försök slutar han.
Det börjar mörkna. Brede har gått, men hur långt kan han ha kommit? Inte vidare långt. Axel ropar igen och lättar på samma gång sitt hjärta: Låter du mig rent av ligga här, din mandråpare! ropar han. Håller du inte själ och salighet kärare? Du vet, du kunde få en ko, om du räckte mig en hjälpsam hand nu, men du är en hund, Brede, och du vill, att jag skall dö, men så skall jag också anmäla dig, så sant som jag ligger här, kom det ihåg! Kan du inte komma och ge mig yxan?
Tystnad. Axel arbetar åter under trädet, lyfter det litet med magen och får det att överösa honom ännu mera med snö. Så ger han sig över och suckar, trött och sömnig blir han också, nu stå kräken hemma i fähuset och råma, och de ha inte fått vått eller torrt sedan i morse. Barbro ger dem inte längre, hon rymde, rymde med båda fingerringarna också. Det mörknar, ja visst, det blir kväll och natt. Det kunde ändå gå an, men det blir kallt, nu isas skägget, ögonen vilja även isas igen på honom. Tröjan därborta i trädet kunde också ha varit god att ha. Och är det möjligt — hans ena ben känns dött till höften? Allt står i Guds fadershand, säger han, och det är ju alldeles, som om han kunde tala gudeligt, när han vill. Det mörknar, ja visst, han kan dö utan tänd lampa! Han blir så vek och god, och för att vara ödmjuk ler han vänligt och beskedligt mot ovädret, det är Guds snö, Guds rena, vita snö! Ja, han kan ju låta bli att anmäla Brede…
Han blir mera stilla, mer och mer sömnig, ja, som förlamad av gift. Han ser så mycket vitt för ögonen, skogar och slätter, stora vingar, vita slöjor, vita segel, vitt, vitt — Vad kan det vara? Prat, han vet mycket väl, att
