genom snöyran, att nu måste han se upp, för nu börjar det på allvar! Efter en lång stund upphäver han ett enstaka rop. Det hörs nog in så långt i stormen, men det går uppåt linjen till Brede. Axel ligger där med alldeles fåfänga tankar: kunde han bara räcka yxan, skulle han kanske kunna hugga sig fri! Om han ändå bara kunde få upp sin hand, den låg mot något skarpt, en sten, och stenen åt sig sakta och varligt in i handen. Om bara den satans stenen velat maka sig, men ingen har ännu kunnat berätta något rörande drag om en sten.
Tiden lider, snön yr häftigt, Axel blir översnöad. Han är så hjälplös, snön lägger sig oskyldig och ovetande över hans ansikte, den smälter en stund, sedan blir ansiktet kallt, och snön smälter inte längre. Det är nu det börjar på allvar!
Då upphäver han två höga rop och lyssnar.
Nu håller hans yxa på att bli översnöad, han ser bara litet av skaftet. Där borta hänger hans matväska i ett träd, hade han nu bara räckt den, så skulle han sannerligen tagit sig en bit, ja, ett par ordentliga tuggor. Och medan han är så dristig i sina krav på livet, kan han också önska, att han hade sin tröja på sig, för det kunde bli kallt. Åter upphäver han ett skallande rop…
Där står Brede. Han har stannat, han ser bort till den ropande mannen, står bara en sekund och kastar ögonen dit som för att komma underfund med vad som är på färde. — Kan du komma och räcka mig yxan! ropar Axel helt ynkligt. — Brede ser nu åt ett annat håll, han förstår vad som hänt, och nu tittar han uppåt luften, uppåt telegraftråden och tycks vilja börja att vissla. Var han tokig! — Kom och giv mig yxan, ropar Axel ännu högre. Jag ligger under ett träd! — Brede har blivit så mycket samvetsgrannare och ivrigare i tjänsten, han ser på telegraftråden och visslar. Och märk väl, att han visslar muntert och hämndgirigt. — Jaså, du vill låta mig omkomma och inte ens ge mig yxan, ropar Axel. — Då är det som om Brede måste gå litet längre nedåt linjen och titta på telegraftråden. Han försvinner i snöyran.
