Och dessutom kunde du ha vinkat med handen. — Jag hade ingen hand att vinka med, svarar Axel. Du såg, att jag låg som fastlåst vid marken. — Nej, det såg jag inte. Jag har väl aldrig hört så galet! Låt mig nu bära det du har? — Oline säger: Du skall låta Axel vara i fred. Han-är sjuk. —
Men nu har väl också Axels hjärna kommit i gång igen. Han har hört talas om gamla Oline förr. Han förstår, att hon kommer att bli både dyr och odräglig för framtiden, om hon skall vara alldeles ensam om att ha räddat hans liv. Han vill fördela triumfen litet. Brede får verkligen redskapen och matväskan, ja, Axel låter undfalla sig ett ord om att det lättade honom, att det gjorde gott. Men Oline vill inte finna sig i det, hon sliter i väskan och förklarar, att hon och ingen annan skall bära vad som skall bäras. Hennes sluga enfald är i strid åt alla håll, Axel står ett ögonblick utan stöd, och Brede måste faktiskt släppa väskan och stödja honom, fast han nu inte alls vacklar längre.
Men så gå de vidare på detta vis, Brede stöder den svage mannen, och Oline bär bördan. Hon bär och bär, hon är full av ilska och sprakar gnistor: hon har ryckt till sig den ringaste och grövsta delen av räddningsbragden. Vad fan skulle Brede här att göra! — Du Brede, säger hon, vad är det jag hör, ha de rent av tagit och sålt gården din? — Vem frågar du för? svarar Brede morskt. — Frågar för? Jag visste inte, att du ville ha det hemligt. — Det var skräp, Oline, du skulle ha varit här och bjudit på gården. — Jag? Du driver med en stackare! — Jaså, har du inte blivit rik? De säger, att du har ärvt skrinet efter Gammal-Sivert, hä, hä, hä. — Det gjorde inte Oline blidare att bli påmint om det felslagna arvet: Ja, han Gammal-Sivert, han unnade mig allt gott, det är visst och sant. Men när han var död, skrapade andra till sig allt vad han ägde. Du vet själv, hur det är att bli renskrapad, Brede, och vara under en annans tak. Men han Gammal-Sivert, han har nu stora salar och pauluner, och du och jag, Brede, vi gå kvar här på jorden för var
