mans fot. — Jag frågar inte efter vad du pratar, säger Brede och vänder sig därpå till Axel: Jag är glad, att jag kom, så att jag kunde hjälpa dig hem! Går jag för fort med dig? — Nej.
Men att gräla med Oline, munhuggas med Oline? Omöjligt. Aldrig gav hon sig, och ingen kunde uppnå hennes färdighet i att blanda samman himmel och jord i en enda röra av vänlighet och elakhet, struntprat och giftighet. Nu hör hon, att det egentligen är Brede, som hjälper Axel hem! — Vad var det jag skulle säga, börjar hon: de fina herrarna, som var på Sellanrå den där gången — fick du visa dem dina stenpåsar? — Om du vill, Axel, så tar jag dig på ryggen och bär dig, säger Brede. — Nej, svarar Axel. Men du skall ha tack!
De gå och gå, och det är inte långt kvar nu. Oline förstår, att hon måste begagna tiden, om hon skall uträtta något: Det hade nu varit det bästa, om du hade räddat Axel från döden, sade hon. Och hur var det, Brede, såg du hans elände och hörde hans nödrop och gick ändå förbi? — Du skall bara hålla käften, Oline, svarar Brede.
Det skulle också ha varit det bekvämaste för henne, hon plumsade i snön och bar tungt, hon pustade. Men hon teg ingalunda. Hon tycktes ha gömt en godbit till slutet. Å, det var ett farligt ämne! Skulle hon våga sig in på det? — Hon Barbro, säger hon — hon har väl inte rymt sin väg, vet jag? — Jo, säger Brede lättsinnigt. Och så fick du vinterarbete på det. — Men nu fick Oline vind i seglen igen, hon kunde låta förstå, vilken eftersökt Oline hon var, vilken åtrådd Oline runt omkring i sin bygd: kunde hon inte ha fått komma på två andra ställen, ja, på tre för den delen? I prästgården ville de ha haft henne också. Och hon lät på samma gång förstå ännu en sak, som även Axel gärna kunde höra, det skadade inte: hon var bjuden så och så mycket för vintern och dessutom nya skor, ja, till och med foder till ett får på köpet. Men så visste hon, att här på Måneland kom hon till en särdeles hygglig man, som skulle löna henne
