Han börjar sitt arbete i skogen igen, och när han slutat med att fälla, börjar han köra stockar till sågen på Sellanrå.
Ett jämnt och passande vinterarbete, så länge det räcker: stockar på uppvägen, sågade bräder på nedvägen. Men det gäller att raska på och bli färdig innan nyåret, när den stora kölden kommer och isar ned sågen. Det går riktigt bra, allting går: när det händer, att Sivert på Sellanrå just kommer med tomskjuts från byn, tar också han en stock på sin kälksläde och hjälper sin granne. Dessa båda få då en riktig pratstund och ha sällskap och trevnad av varandra.
Har du hört något nytt nere i byn? frågar Axel. — Nej, ingenting, svarar Sivert. Det skall komma en ny man hit till trakten.
En ny man — det var minsann inte ingenting, det var bara Siverts sätt att uttrycka sig. De nya männen kommo med några års mellanrum uppåt obygden och slogo sig ned. Det var nu fem nybyggen nedanför Breidablik, ovanför gick det långsammare att kolonisera, fast jorden hela vägen söderut blev mer mylla och mindre myr. Den nybyggare, som vågat sig högst upp i allmänningen, var Isak, då han började med Sellanrå. Han var den djärvaste och klokaste. Sedan kom Axel Ström efter honom. Nu hade alltså en ny man köpt. Den nye skulle ha en stor sträcka odlingsbar myr och skog nedanför Måneland — där fanns tillräckligt att ta av.
Har du hört vad sorts karl det är? frågar Axel. — Nej, svarar Sivert. Han kommer med färdiga hus, som han skall köra hit och sätta upp på ett litet nafs. — Jaså. Då har han pengar? — Måtte väl ha det. Han kommer med familj, det är hustru och tre barn. Och han har häst och kreatur också. — Ja, då har han pengar, säger Axel. Hörde du inte mer? — Nej. Han är trettiotre år. — Vad heter han? — Aron, sa’ de. Stället sitt har han kallat Storborg. — Jaså, Storborg. Jaha, det var inte litet det. — Han är ifrån kusten. De sa’, att han har hållit på med fiske. — Då får man se, om han är någon jord-
