brukare, säger Axel. Hörde du inte något mer om honom? — Nej. Han betalte kontant, när han fick lagfarten. Något annat hörde jag inte. Han lär ha förtjänat stora pengar på fiske. Nu skall han slå sig ned här och börja med handel. — Jaså, handel? — Ja, de sa’ det. — Jaså, han skall börja med handel!
Det var det allra viktigaste, och de båda grannarna skärskådade det från alla möjliga sidor, medan de körde milen fram. Det var en stor nyhet, kanske den största i hela obygdens historia, det var ett nog så givande samtalsämne: Vem skulle den nye mannen handla med? De åtta nybyggena på allmänningen? Eller väntade han också kunder från bygden? I alla händelser skulle handelsboden bli av betydelse, kanske skulle den också göra, att fler slogo sig ned däruppe, egendomarna komme möjligen att stiga i värde, det var inte gott att säga.
Vad de talade och talade om detta och aldrig tröttnade! Dessa båda män hade sina intressen och sina syften, lika viktiga som andras, ödemarken var deras värld, arbete, årstider och skörd de äventyr de upplevde. Var det inte spänning med det? Jo, minsann, det var spänning nog! Mången gång måste de sova bara med ena ögat, mången gång arbeta över måltidstimmarna. De tålde vid det, de stodo ut med det, sju timmar under en timmerfura skadade dem inte för livet, om alla lemmar voro i behåll. En värld utan synvidd och utsikt? Det kan ju så vara! Men vilken värld av utsikter var inte detta Storborg med handelsboden mitt i ödemarken!
Människorna talade om det ända till jul…
Axel hade fått ett brev, ett stort brev med lejon på, det var från staten: att han skulle hämta telegraftråd och telegraf, redskap och verktyg hos Brede Olsen och överta uppsikten över linjen från och med nyårsdagen.
