Se, den Isak, han var så hemlighetsfull, men han tyckte bra om, att hon frågade och var nyfiken och förvånade sig över det han hade för händer. När han fått mat, satt han en stund inne i kojan, innan han gick ut igen. Vad väntade han på?
Nej, här sitter jag, sade han och reste sig. Jag som har så mycket att göra, sade han. — Bygger du ett hus? frågade hon. Kan du inte svara? — Han svarade av nåd, ja han var så stursk för att han byggde och var man för det hela, därför svarade han: Du ser ju, att jag bygger. — Jaså, jaa. — Kan jag väl göra annat? sade Isak. Här kommer du med ko till gården, och hon måste väl ha en lagård.
Stackars Inger, hon var inte så övermåttan klok som han, som Isak, skapelsens herre. Och det var, innan hon lärt känna honom, innan hon förstod hans sätt att tala. Inger sade: Är det en lagård du bygger? — Det kan ju hända, sade han. — Ah, du skojar med mig? Det vore väl mycket bättre, att du byggde en stuga. — Tycker du det? sade han och låtsades se förvånad ut, som om han blivit häpen över hennes idé. — Jo, då kunde kräken få kojan. — Han funderade litet: Ja, jag tror det blir bäst! — Där ser du, sade den segrande Inger, jag är ju inte så dum heller! — Nej. Och vad säger du om en kammare innanför dagligstugan? — En kammare? Då fingo vi det ju som andra. Ja, tänk, om vi kunde få det så!
De fingo det så. Isak byggde och högg hörnfogar och lade sina omgångar. På samma gång murade han spis av därtill passande sten, men det senare arbetet lyckades minst för honom, och Isak var ibland missnöjd med sig själv. När slåttertiden kom, måste han gå ned ifrån bygget och långt uppåt backarna och slå. Han bar hem höet i väldiga bördor.
En regnvädersdag såg Isak, att han måste ned till bygden. — Vad skall du göra där? — Ja, det vet jag rakt inte.
Han gick och var borta i två dygn. Han kom hembärande med en köksspis — pråmen kom gungande genom skogen med en järnspis på ryggen. — Du är inte mänsk-
