lig mot dig själv, sade Inger. Nu rev Isak åter ned stenspisen, som tog sig så illa ut i det nya huset, och satte dit järnspisen i stället. Det är inte alla som ha järnspis, sade Inger. Tänk, vad vi ha det bra! sade hon.
Slåttern fortgick. Isak bärgade hö i massor, ty skogshö är tyvärr inte detsamma som ängshö, utan mycket sämre. Det var nu bara regniga dagar han kunde bygga på stugan. Det gick långsamt. Ännu i augusti, när allt höet var hemburet och inbärgat under klipputsprånget, var det nya huset inte mer än halvfärdigt. I september sade Isak, att det gick inte. Jag tror, du får springa ned till bygden och få en karl till hjälp åt mig, sade han till Inger. Inger hade börjat bli litet medtagen på senare tiden och kunde inte springa mera, men naturligtvis gjorde hon sig färdig att gå.
Men nu hade mannen ändrat sig. Han blev åter högfärdig och ville göra allting ensam. Det här är bra litet att besvära folk för. Jag reder mig ensam! — Du står inte ut med det. — Hjälp mig bara upp med stockarna!
När oktober kom, förklarade Inger: Nu orkar jag inte mer! Det var nu stor skada. Takbjälkarna måste och skulle upp, så att huset kom under tak, inan höstregnen började. Det var hög tid. Vad var det med Inger? Hon tänkte väl inte bli sjuk? Då och då ystade hon getost, men eljes dugde hon mest bara till att flytta Gullhorn i hennes tjuder många gånger om dagen. — Laga du får med dig hem en stor korg eller låda eller något sådant, nästa gång du är nere i bygden, hade Inger sagt. — Vad skall du med det? frågade Isak. — Jag behöver det, svarade hon.
Han halade upp takbjälkarna med rep, och Inger sköt på med ena handen. Det var som om det hjälpte, bara att hon var med. Bygget skred fram litet om sänder. Det var ju inte högt i taket, men bjälkarna voro vidunderligt stora och grova till det lilla huset.
Det vackra höstvädret stod sig någorlunda. Inger tog ensam upp all potatisen, och Isak fick på taket, innan det började regna och snöa på allvar. Getterna hade redan nu flyttat in i kojan till människorna om nätterna. Även
