och barn höllo andan av förvåning över trolleriet och trollkarlen. Inger hade aldrig sett en raket förr, men dessa fräsande blixtar påminde henne om stora världen. Vad var en symaskin nu! Och när Gustav till slut spelade på sitt munklaver, blev Inger så rörd, att hon rent av kunde ha följt honom när han gick …
Gruvdriften fortgår, och malmen köres med hästar till
havet. En ångare har lastat och seglat i väg till
Sydamerika, och en ny har kommit i stället. Stor trafik. Alla
människor i obygden, som kunna gå, ha varit på fjället
och sett underverken, och Brede Olsen har varit där med
sina stenprov och blivit avvisad, därför att bergmästaren
rest hem igen till Sverige. Om söndagarna har det varit
stor folkvandring uppöver ända från byn. Ja, till och
med Axel Ström, som inte har någon tid att offra, har
tagit vägen Över gruvorna ett par gånger, då han varit
och inspekterat linjen. Nu är det snart ingen, som inte
har sett underverken. Då tar verkligen också Inger
Sellanrå på sig fina kläder och guldring och går till fjälls.
Vad vill hon där?
Hon vill ingenting, hon är inte ens nyfiken på att se, hur de gå in i fjället, hon vill bara visa sig. När Inger såg, att andra kvinnor drogo till fjälls, kände hon, att hon ville dit upp, hon också. Hon har ett vanprydande ärr på överläppen och har vuxna barn, men hon ville dit upp. Det grämer henne, att de andra äro unga, men hon vill försöka att hålla dem stången, hon har ännu inte börjat bli fet, hon är lång och vacker och kan ta sig ut. Naturligtvis är hon inte röd och vit, och hennes guldskimrande persikohud är för längesedan avnött, men de skulle nog få se, de skulle nicka till varandra och säga: Hon är inte så illa!
De möta henne med största vänlighet. Arbetarna ha fått mången spillkum mjölk av Inger och känna henne. De visa henne omkring i gruvorna, i barackerna, stallet, köket, källaren, visthusboden. De dristiga komma henne helt nära och nypa henne litet i armen. Det gör inte In-
