ger något, det gör henne gott. När hon skall gå upp eller ned för stentrappstegen, lyfter hon högt på kjolen och visar sina ben, men hon gör det så lugnt, och det är, som om hon ingenting gjort. Hon är inte så illa, tänka nog arbetarna.
Hon var i alla fall rörande, gamla människan: det syntes, att ett ögonkast från en eller annan av dessa varmblodiga män kom oväntat för henne. Hon blev tacksam för det och återgäldade det. Å, det smickrade henne att vara eftersökt, hon var kvinna som andra kvinnor. Hon hade väl varit ärbar av brist på frestelser.
Gamla människan!
Gustav kom. Han avstod två flickor från byn till en kamrat bara för att komma. Gustav visste nog, vad han gjorde. Han tog Inger övermåttan varmt och hjärtligt i handen och tackade för sist, men trängde sig inte på. — Nåå, Gustav, skall du inte komma och hjälpa oss med stenlagårn? säger Inger och blir blossande röd. — Gustav svarar, att nu kommer han snart. — Hans kamrater höra det och säga, att de nog komma snart allesamman. — Nåå, frågar Inger, ska ni inte vara här på fjället i vinter? Arbetarna svara förbehållsamt, nej, det såg inte så ut. — Gustav är dristigare. Han säger skrattande, att den lilla kopparn som var, den hade de väl snart krafsat ut. — Vad säger du? frågar Inger. — Nej, svarade de andra arbetarna, det fick Gustav allt akta sig för att säga!
Men Gustav aktade sig inte. Han sade skrattande ännu mer, och vad Inger angår, var han märkvärdigt skicklig att få henne för sig själv, fast han inte trängde sig på. En annan pojke spelade dragspel, men det var inte som när Gustav spelade munklaver. En tredje ung pojke, en glad gosse han också, försökte väcka uppmärksamhet genom att på rak arm sjunga en visa till dragspelet, men det var inte något det heller, fast han hade en rungande stämma. Om en stund stod Gustav där, och han hade minsann fått Ingers guldring på sitt lillfinger. Och hur hade det gått till, när han inte trängde sig på? Å, han trängde sig nog på ganska bra, men han gick tyst och
