de voro så enfaldiga, de förstodo inte, att försöksdrift var en drift på försök, men så var det. Missmod och onda aningar grepo människorna i bygden. Pengarna blevo sällsyntare, arbetslönerna nedsattes, affärerna på Storborg stannade av. Vad skulle allt detta betyda? Nu var ju alltsammans så präktigt i gång, Aronsen hade fått flaggstång och flagga, han hade fått en isbjörnsfäll till sin åksläde till vintern och hade försett familjen med präktiga kläder. Detta var ju bara småsaker, men större saker hade också hänt: så hade nu två nya män köpt odlingsbar mark i obygden. Det var högt uppe, mellan Måneland och Sellanrå, det var inte utan betydelse för hela denna lilla avsides belägna värld. De båda nybyggarna hade satt upp sina torvkojor och röjt mark och dikat myr, det var flitigt folk, de hade hunnit långt på kort tid. Hela sommaren hade de köpt sina matvaror nere på Storborg, men när de kommo nu sista gången, fanns nästan ingenting att få. Varor — vad skulle Aronsen med varor, när gruvdriften lades ned? Nu hade han nästan inga varor, han hade bara pengar. Av alla människor i obygden var kanske Aronsen den mest missmodige. Hans beräkningar hade visat sig så felaktiga. Då någon rådde honom att odla upp sin jord och leva av den, tills det blev bättre tider, svarade Aronsen: Gräva i jorden? Det har inte jag och de mina kommit hit för.
Till sist stod inte Aronsen ut längre. Han ville själv upp till gruvorna och se, hur det stod till. Det var en söndag. När han kom till Sellanrå, ville han ha Isak med sig uppöver, men Isak hade aldrig satt sin fot på fjället, sedan arbetet däruppe började. Han trivdes bäst nere i liden. Inger måste övertala honom: Kan du inte gå med Aronsen, när han ber dig? sade hon.
Se, Inger hade väl ingenting emot, att Isak var borta en stund. Det var söndag, hon kanske ville vara av med honom ett par timmar.
Då följde Isak med.
De sågo mycket märkvärdigt i fjället. Isak kände inte igen sig i denna stad av baracker och vagnar och gapande
