gång, nej, de köpte ett stycke av Isak Sellanrå och Geissler och sålde det igen.
Och vad var nu att göra? Chefer och förmän och sakkunniga inse det mycket väl: de måste ögonblickligen köpa in mera av staten. Därför skicka de ilbud hem till Sverige med brev och kartor och rida sedan själva nedåt bygden till länsmannen för att lägga beslag på hela fjället på södra sidan om sjön. Men nu yppa sig svårigheter: lagen har kommit i vägen; de äro utlänningar, de kunna inte köpa direkt. Det visste de, och det ha de ordnat. Men södersidan av fjället är redan såld, det visste de inte. — Såld? säger herrarna. — För länge sedan, för flera år sedan. — Vem har köpt där? — Geissler. — Vilken Geissler? Jaså, han! — Det är lagfart på det, säger länsmannen. Det var hela fjället. Han fick det för så gott som ingenting. — Vad fan är det där för en Geissler, som man hör talas om då och då? Var finns han? — Ja, Gud vet var han finns.
Herrarna måste skicka nytt ilbud till Sverige. Och de skulle nog få veta, vem Geissler var. För närvarande kunde de inte arbeta med hela styrkan längre.
Så kom Gustav ned till Sellanrå och bar alla sina jordiska ägodelar på ryggen. Ja, nu kom han! sade han. Gustav hade lämnat bolaget, det vill säga han hade nu i söndags yttrat sig litet för frispråkigt om kopparberget, hans ord hade burits fram till ingenjören, och Gustav hade blivit avskedad. Farväl då, och förresten var det kanske just vad han ville: nu väckte det ingen misstanke att han kom till Sellanrå. Han fick strax arbete på stenladugården.
De mura och mura, och när det kort därefter kom en man till från fjället, fick även han plats vid bygget, och nu blev det två lag, och arbetet gick raskt undan. Ladugården skulle nog bli färdig till hösten.
Men den ene arbetaren efter den andre kom ned från fjället och hade blivit uppsagd och tog vägen hem till Sverige. Försöksdriften skulle upphöra. Det gick som en suck genom alla människor i bygden nedanför. Se,
