fått den? — På fjället. Ingenjören tog och gav mig den. — Är det en ingenjör på fjället? frågar Geissler, som om han inte visste det.
Och skulle Geissler stå tillbaka för en ingenjör på fjället! Jag har hört talas om att du har slåttermaskin, nu har jag med mig en räfsmaskin åt dig, säger han och pekar på kärran. Där stod den, röd och blå, en ofantlig kam, en höräfsa att köra med häst. De lyfte ned den av kärran och tittade på den, Isak spände sig för och provade den på marken. Det var rätt naturligt, att han gapade: under på under samlades nu till Sellanrå!
De talade om kopparfjället, om bergverket: De frågade efter herren, sade Isak. — Vem frågade? — Ingenjören och alla herrarna. De måste äntligen få tag i herren, sa’ de. — Nu gjorde visst Isak för stor affär av det, Geissler blev kanske stött, han styvnade till i nacken och sade: Jag är här om de vill mig något!
Dagen efter kommo de båda ilbuden tillbaka från Sverige, och med dem följde ett par av gruvägarna. De voro till häst och voro förnäma och tjocka herrar, av utseendet att döma stenrika. De stannade nästan inte alls på Sellanrå, men gjorde från hästryggen ett par frågor om vägen och redo vidare uppåt fjället. Geissler låtsade de som de inte sågo, fast han stod ganska nära. Ilbuden med de lastade packhästarna vilade en timme, talade med stenarbetarna på ladugården, fingo veta, att den gamle herrn i vit väst och guldkedja var Geissler, och drogo sedan vidare, de också. Men den ene av karlarna kom ned till gården igen samma kväll med muntligt bud, att Geissler skulle komma upp till herrarna på fjället. — Jag är här, om de vill mig något, lät Geissler hälsa.
Han hade väl blivit så stor, han tänkte kanske han satt inne med all världens makt. Tyckte han kanske, att ett muntligt bud var litet för nonchalant? Men hur gick det till, att han kom till Sellanrå, just när han behövdes? Han var väl en mästare i att vara allvetande och ha reda på mångt och mycket. Men när herrarna på fjället fingo Geisslers svar, måste de ju göra sig besvär och komma ned
