När lagården är färdig, så reser du, säger hon sedan. — Nej, han skulle inte resa. Jo, naturligtvis måste han väl resa någon gång, men inte på en veckas tid. — Ska vi inte gå hem? frågar hon. — Nej.
De plocka bär, och om en stund hitta de åter på några skyddande buskar, och Inger säger: Du är galen, Gustav! — Timmar gå, nu ha de visst somnat i buskarna. Ha de somnat? Det är makalöst, mitt i ödemarken, i Eden. Då säger Inger och sätter sig rakt upp och lyssnar: Jag tycker jag hör någon köra långt borta på vägen? — Solen sjunker, ljungheden mörknar litet av skugga, då de gå hem. De komma förbi många skyddade ställen, och Gustav ser dem, och Inger ser dem nog också, men hon tycker hela tiden, att någon kör framför dem. Ack, men att gå och försvara sig mot en galen och vacker pojke hela vägen hem? Inger är så svag, hon bara ler och säger: Nej, maken till dig har jag aldrig sett!
Hon kommer ensam hem till gården. Det var väl, att hon kom nu, förträffligt, en minut senare hade inte varit bra. Isak har just stigit in på gården med sin smedja och med Aronsen. En skjuts har stannat där.
God dag! säger Geissler och hälsar på Inger också.
Där stå människorna och se på varandra. Bättre kunde det aldrig passa sig…
Geissler har kommit igen. Han har varit borta i några år nu, men här är han igen, åldrad och grånad, men rask och livlig som alltid. Och nu är han fin; i vit väst och guldkedja. Det kan inte tusan förstå sig på den karlen!
Hade han månne fått nys om att det nu var något på färde i kopparberget och ville ta reda på hur det förhöll sig? Nåväl, här var han. Han ser ytterst vaken ut, han mönstrar stället och jorden genom att sakta vrida på huvudet och använda ögonen. Han ser stora förändringar, markgreven har utvidgat sitt välde. Geissler nickar.
Vad är det du bär? frågar han Isak. Ett helt hästlass! säger han. — En smidesässja, förklarar Isak. Den blir god för mig att ha ibland här på nybygget, säger han och kallar fortfarande Sellanrå ett nybygge! — Var har du
