Nej, de måtte ha stött honom rätt allvarligt: de gingo ut ifrån, att han var glad att få sälja, tvungen att sälja, men det var han inte, puh! sågo de inte, att han satt här nästan lika så fin och stor som de! — En femton, tjugo tusen skulle väl också vara en god slant, sade herrarna. — Det nekade inte Geissler till, när man just behövde den slanten, men två hundra femtio tusen var mera. — Då sade en av herrarna, och han sade det väl för att hålla Geissler nere vid jorden: Det var sant, jag kan hälsa från fru Geisslers släktingar i Sverige. — Tack! svarade Geissler. — Men betänk, sade den andra herrn, då ingenting hjälpte, en kvarts miljon! Det är ju inte guld, det är kis. — Geissler nickade: det är är kis.
Då blevo herrarna otåliga allesamman, och fem klockboetter sprungo upp och smällde till igen, och nu var det inte tid till skämt längre, nu var det middag. Herrarna begärde inte mat på Sellanrå, utan redo tillbaka till gruvorna igen för att äta sin egen mat.
Så avlopp detta sammanträffande.
Geissler blev ensam.
Vad kunde det nu vara för funderingar, som sysselsatte honom. Kanske inga, kanske var han obekymrad och sorglös? Ingalunda. Han tänkte, men han visade ingen oro. Efter middagen sade han till Isak: Jag borde ha varit en lång tur uppåt fjället mitt och haft med mig Sivert liksom förra gången. -— Ja, sade Isak ögonblickligen. — Nej. Han har annat att göra. — Han skall få gå med nu genast, sade Isak och ropade ned Sivert från bygget. — Geissler höll upp handen och sade bestämt nej.
Han gick omkring överallt på gården och kom flera gånger tillbaka till stenarbetarna och talade intresserat med dem. Att han kunde det, han hade ju nyss varit upptagen av en riktig affär! Kanske hade Geissler så länge levat i osäkra förhållanden, att intet egentligen tycktes stå på spel för honom längre: något svindlande fall skulle han huru som helst inte kunna göra.
Han stod där han stod av en ren slump. När han hade sålt det lilla gruvområdet till sin hustrus släktingar, gick
