han strax och köpte hela fjället där bortom. Varför gjorde han det? Ville han förarga ägarna genom att bli närmaste granne? Ursprungligen hade han väl bara haft tanke på att slå under sig en remsa på södra sidan av sjön, där gruvstaden måste läggas, om det någonsin blev drift av. Men han blev ägare av hela fjället, för att det nästan ingenting kostade och för att han inte ville ha besvär med en vidlyftig gränsuppdragning. Han blev bergakung av likgiltighet. En liten tomt med baracker och maskiner blev ett helt rike ända ned till havet.
I Sverige gick det första lilla gruvområdet ur hand i hand, och Geissler höll sig väl underrättad om dess öde. Naturligtvis hade de första ägarna köpt tokigt, alldeles uppåt väggarna, familjerådet var inte några sakkunniga, det hade inte försäkrat sig om tillräcklig mark, utan bara velat bli kvitt en viss Geissler. Men de nya ägarna voro inte mindre löjliga. Det var väl rikt folk, de kunde tillåta sig ett skämt och köpa för ro skull, köpa under en festmiddag, Gud vet, hur det gått till. Men när det blev försöksdrift och allvar med saken, stod man plötsligt framför en mur: Geissler.
De äro barn! tänkte kanske Geissler i sin överlägsenhet; han hade fått så stort mod och blivit så styv i nacken. Visserligen hade herrarna försökt avkyla honom, de trodde de hade framför sig en behövande och antydde något om en femton, tjugo tusen — de voro barn, de kände inte Geissler. Här stod han.
Herrarna kommo inte ned mer från fjället den dagen, de trodde sig väl handla klokt genom att inte visa sig alltför angelägna. Följande morgon kommo de och hade sina packhästar med och voro på hemväg. Men då hade Geissler gått ut.
Hade Geissler gått ut?
Herrarna kunde sålunda inte avgöra något från hästryggen, utan måste sitta av och vänta. Vart hade Geissler gått? Ingen visste det. Han gick överallt, han intresserade sig för Sellanrå gård, sist hade man sett honom vid sågen. Bud sändes ut för att leta, men Geissler hade
