kanske gått långt, ty han svarade inte, när det ropades. Herrarna sågo på sina klockor, och att börja med voro de rätt förargade och sade: Vi gå inte här som andra narrar och vänta. Vill Geissler sälja, så får han vara tillstädes! Men herrarnas stora förargelse gick över, de väntade, ja, de började till och med skämta med varandra: det här blev ju för galet, de komme att få ligga ute på gränsfjället i natt. Det går briljant, sade de. Våra familjer ska en gång finna våra ben!
Till slut kom Geissler. Han hade varit och sett sig om. Sist kom han från sommarlagården. Den ser ut att bli för liten för dig, sommarlagårn också, sade han till Isak. Hur många djur har du här uppe allt som allt? — Om sådant kunde han tala, fast herrarna stodo där med klockan i hand. Geissler var så besynnerligt rödbrusig i ansiktet, som om han druckit starkt. Buh, jag blev varm av promenaden! sade han.
Vi väntade nästan, att ni skulle vara tillstädes, sade en av herrarna. — Det har herrarna inte bett mig om, svarade Geissler, annars skulle jag ha varit här. — Nå, men affären? ville Geissler i dag antaga ett rimligt anbud? Han hade väl inte var dag tillfälle att förtjäna en femton, tjugo tusen kronor? Eller hur? — Denna nya häntydning stötte Geissler mycket. Var det också ett sätt? Se, herrarna hade väl inte sagt så där, om de inte varit förargade, och Geissler hade väl inte ögonblickligen blivit vit i ansiktet, om han inte först hade varit på ett ensamt ställe och blivit röd. Nu bleknade han och svarade kallt: Jag vill inte tala om vad som herrarna möjligen kunna komma ut med att betala, men däremot vet jag, vad jag vill ha. Jag vill inte höra mer barnjoller om fjället. Mitt pris är detsamma som i går. — En kvarts miljon kronor? — Ja.
Herrarna stego till häst.
Nu skall jag säga herr Geissler en sak, sade en av dem: Vi ska gå till tjugofem tusen! — Herrarna skämta fortfarande, sade Geissler. Jag skall däremot föreslå er en sak på fullt allvar: Vill ni sälja ert lilla gruvfält? — Tja,
