det gick, allting gick. Människorna klagade inte över det. Isak redde sig åter till att gå nedåt bygden. — Du kunde väl ta hem åt mig en stor korg eller låda, sade Inger återigen som en ödmjuk önskan. — Jag har beställt glasfönster, som jag skall hämta, sade Isak, och så har jag beställt två målade dörrar, svarade han i överlägsen ton. — Nåja, då får det väl vara med korgen. — Vad skall du med den? — Vad jag skall med den? Har du inte ögon att se med?
Isak vandrade i väg i djupa funderingar och kom tillbaka om två dagar med ett fönster och en dörr till dagligstugan och en dörr till kammaren. Dessutom hade han hängande framför sig på bröstet den där lådan åt Inger, och i lådan fanns det åtskilliga matvaror. Inger sade: Ja, bara du inte bär ihjäl dig en vacker dag! — Puh, jag bära ihjäl mig! Det var så långt ifrån, att Isak nu var nästan död, att han ur fickan tog upp en medicinflaska med hjärtstyrkande droppar och gav den till Inger med förmaning att ta av den ofta, så att hon kunde repa sig. Och nu var det fönsterna och de målade dörrarna, som han sedan kunde stoltsera med. Han grep sig genast an med att sätta in dem. Ack, de små dörrarna, begagnade voro de visserligen, men målade fina igen i rött och vitt; de prydde upp hemmet som tavlor.
Nu flyttade de in i det nya huset, och boskapen fick hålla till i hela koja ; det blev ett får med sitt lamm kvar hos kon, för att hon inte skulle ha det så ensamt.
Folket i ödemarken hade nu kommit långt, underbart långt.
