nedanför Sellanrå, och talade med männen. Han gick ända ned till Måneland och ville se, vad Axel Ström hade uträttat på dessa år. Det hade inte gått så synnerligen fort för honom, men han hade nedlagt ett gott arbete på jorden. Geissler intresserade sig också för detta nybygge och sade till honom: Har du häst? — Ja, — Jag har en slåttermaskin och en djupharv stående söderut, alldeles nya, jag skall skicka dig dem. — Vad? frågade Axel och förstod inte en sådan frikostighet. Han tänkte sig, att han skulle få betala av dem, — Jag skänker dig de där redskapen. — Det är väl inte möjligt? Men du skall hjälpa dina båda grannar här ovanför och harva upp litet ny mark åt dem. — Ja, det skall inte fallera! förklarade Axel och kunde ändå inte förstå Geissler riktigt: Jaså, herrn har egendom med maskiner söderut? — Geissler svarade: Jag har så mycket att stå i. — Det kan väl hända Geissler inte hade så mycket att stå i, men han låtsade ofta så. Denna slåttermaskin och harv kunde han ju bara köpa i någon stad och sända norrut.
Han kom att tala länge med Axel Ström om de andra nybyggarna i trakten, om handelsboden på Storborg, om Axels bror, en nygift man, som nu kommit till Breidablik och börjat gräva upp myrarna och dika ut dem. Axel klagade över att det inte fanns någon kvinnfolkshjälp att få, han hade bara en gammal gumma, som hette Oline, hon orkade inte stort, men han var ändå glad, så länge han fick behålla henne. Axel hade en tid i sommar måst arbeta både natt och dag. Han kunde kanske ha fått något kvinnfolk från sin hemort, från Helgeland, men då hade han måst betala respengar utom lönen. Det var så mycket utgifter på alla håll. Axel berättade vidare, att han övertagit uppsikten över telegraflinjen, men det ångrade han en smula. — Det är för sådant folk som Brede, sade Geissler. — Ja, det är visst och sant, medgav Axel, men se, det var de där pengarna. — Hur många kor har du? — Fyra. Och en ungtjur. Det var så långt till tjuren på Sellanrå.
Men Axel Ström hade en mycket viktigare sak på hjär-
