kommit, hade han fått ligga ute och frysa den natten, men han Brede hade nu också varit till god hjälp på hemvägen! Det var tacken. Oline tyckte det var så att den Allsmäktige måste förtörnas över människorna! Kunde inte han Axel ha tagit en ko i båset och lett ut henne och sagt: Det är din ko, Oline! Men nej.
Nu fick man se, om det inte kom att kosta honom mer än som en ko var värd!
Hela sommaren passade Oline på var människa, som gick förbi, och viskade med dem och nickade och förtrodde sig till dem. Men jag vill ju ingenting ha sagt, sade hon. Oline var också ett par gånger nere i byn. Nu började det gå rykten i trakten, ja, det kom drivande som dimma, det lade sig på ansiktena och trängde in i öronen. Till och med barnen, som gingo i skola på Breidablik, började nicka så hemlighetsfullt. Till sist måste länsmannen göra något, måste ingiva sin rapport och få sin order. Så kom han med biträde och protokoll till Måneland en dag och anställde undersökning, skrev upp vad han fått veta och reste igen. Men tre veckor därefter kom han tillbaka och rannsakade och skrev upp ännu mer, och denna gång öppnade han en liten grön kulle vid bäcken och tog upp ur den ett barnlik. Oline var honom till en ovärderlig hjälp. I gengäld måste han svara på hennes många frågor, och han svarade då bland annat, att det kunde nog bli tal om att häkta Axel. Då slog Oline ihop händerna över all den uselhet hon kommit mitt uti på det här stället, önskade sig bort, ja, långt bort. Nå, men hon Barbro? viskade hon. — Pigan Barbro, sade länsmannen, hon sitter häktad i Bergen; rättvisan måste ha sin gång, sade han. — Sedan tog han liket med sig och reste igen…
Det var således inte märkvärdigt, att Axel Ström gick i spänning. Han hade omtalat allt för länsmannen och ingenting förnekat: det han hade del i var själva barnet, och dessutom hade han på egen hand grävt en grav till det. Nu frågade han Geissler, hur han vidare skulle gå tillväga, han måste väl ned till byn på mycket värre förhör och annat elände?
