bärgas in, kreaturen släppas ut på vallarna. Det är åtta nybyggen, och överallt är brådskan stor, men hos handelsmannen på Storborg ha de inga kreatur och inga gröna vallar, de ha bara trädgård, och inte ha de heller någon handel mer, och där råder alls ingen brådska.
På Sellanrå ha de en ny rotfrukt, som kallas rovor, den står grön och frodig på sin myråker och gungar med bladen, men det finns ingen råd till att hålla korna borta från den, de bryta ned alla stängsel och storma bölande in. Nej, då måste Leopoldine och lilla Rebecka vakta rovåkern, och lilla Rebecka går med en stor slya i handen och är duktig att jaga kor. Fadern arbetar i närheten, och då och då kommer han och känner på hennes händer och hennes fötter och frågar, om hon fryser. Leopoldine, som är stor och snart vuxen, går och stickar strumpor och vantar till vintern, medan hon vaktar. Hon är född i Trondhjem och kom till Sellanrå fem år gammal. Minnet av en stor stad med många människor och en lång resa med ångbåt glider nu mer och mer i fjärran för henne, hon är ett ödemarkens barn och känner inte längre någon annan stor värld än byn därnere, där hon har varit i kyrkan några gånger och där hon blev konfirmerad i fjol…
Och nu är det de tillfälliga göromålen turen kommer till, såsom vägen ned till byn, som är rätt ofarbar på ett par ställen. Innan marken ännu är frusen, gå Isak och Sivert en dag ut och börja dika vägen. Det är två myrbitar, som skola torrläggas.
Axel Ström har lovat vara med om detta arbete, emedan även han har häst och behöver använda vägen; men nu fick Axel så angeläget ärende till stan — vad i all världen han skulle där att göra, men det var ett alldeles nödvändigt ärende, sade han. Men han har fått sin bror på Breidablik att hjälpa till med vägarbetet i hans ställe. Han heter Fredrik.
Denne är ung och nygift, en glad och trevlig karl, som kan skämta och skratta och vara lika god för det. Sivert och han likna varandra. Nu var Fredrik inom hos sin
