närmaste granne Aronsen på Storborg på uppvägen i morse, och är därför full av det handelsmannen sagt. Det började så, att Fredrik ville ha en rulle tobak. Jag skall skänka dig en tobaksrulle, när jag får någon, sade Aronsen. Jaså, ni har ingen tobak? Nej, och inte vill jag ha, det är ingen som köper. Vad tror du jag förtjänar på en rulle tobak? Aronsen hade varit arg och sur, han ansåg sig rent av bedragen av det svenska gruvbolaget; nu hade han slagit sig ned här för att öppna handel, och så lade de ned driften!
Fredrik drar litet på munnen åt Aronsen och gör sig lustig över honom: Han har inte brytt sig om att göra något åt sin jord, säger han. Nu har han inte ens foder till kreaturen. Det köper han! Han var på mig om att få köpa hö. Nej, jag hade inget hö att sälja. Jaså, du behöver inte pengar! sa’ han Aronsen. Han tror det är summan av allt att ha pengar. Han la upp en hundrakronsedel och sa’: Här är pengar! Ja, pengar är nog bra! sa’ jag. Det är kulimaffen! sa” han. Han är rent av lite narraktig ibland, och hustru hans, hon går med klocka på sig i vardagslag — vad det nu kan vara för viktiga timmar hon skall passa.
Sivert frågar: Talade inte han Aronsen om en som heter Geissler? — Jo. Det var en, som inte ville sälja fjället sitt, sa’ han. Han Aronsen var rasande: en avsatt lärsman, sa’ han, kanske äger han inte en femkrona i plånboken ; han skulle skjutas! Å, vänta lite, sa’ jag, så säljer han väl, när det har varit en tid. Nej, sa’ han Aronsen, det skall du inte tro. För det förstår nog jag, som är handelsman, att när den ene vill ha tvåhundrafemti tusen och den andre bjuder tjugofem, så är det för mycket som skiljer, det blir inget köp av. Men lika gott! sa’ han Aronsen, jag önskar bara jag aldrig satt min fot på det här usla stället, jag och min familj! Ja, ni tänker väl inte på att sälja? frågade jag. Jo, svarade han, det är just vad jag tänker på. De här myrarna, sa’ han, den här ödemarken. Jag tar inte in en krona om dagen nu längre, sa’ han.
De skrattade åt Aronsen och kände intet medlidande
