I ett par dagars tid lutade Sivert och hans mor sina huvuden tillsammans och rådslogo och hade mycket att viska om och skrevo till och med ett brev. När lördagen kom, fick Sivert lust att gå ned till byn. — Vad skall du nere i byn nu igen och gå sönder stövlarna dina? sporde fadern riktigt förargad — ja, med mer bister uppsyn än som var naturligt: han förstod nog, att Sivert skulle på postkontoret. — Jag skall till kyrkan, svarade Sivert. — Han kunde inte hitta på något bättre skäl. Fadern sade: Ja, det kan så vara!
Men efter Sivert skulle till kyrkan, kunde han ju spänna för och ta lilla Rebecka med sig. Lilla Rebecka kunde verkligen få det nöjet för första gången i livet. Hon hade varit så duktig att vakta rovåkern och var på det hela taget det bästa de hade där på gården, det var hon. Det spändes för, och Rebecka fick Jensine med sig till sällskap — vilket Sivert inte satte sig emot.
Medan de äro borta, händer sig, att bokhållaren på Storborg kommer uppför vägen. Vad nu? Å, det är ingenting märkvärdigt, bara att en bokhållare, en Andersen, kommer gående, han skall uppåt fjället ett slag, hans principal har skickat honom. Annat är det inte. Och människorna på Sellanrå erfara ingen större sinnesrörelse vid denna händelse; det är inte som förr, då en främmande var en sällsynt syn på nybygget och Inger blev mer eller mindre upprörd. Nej, Inger har slutit sig inom sig själv igen och är helt stilla.
Märkvärdigt med den där uppbyggelseboken, en vägledare, ja, en arm kring halsen! När Inger varit släpphänt med sig själv och gått vilse på hjortronmyren, hittade hon hem igen vid minnet av den lilla kammaren och andaktsboken. För tillfället var hon åter vemodig och gudfruktig. Hon kommer ihåg de där åren för länge sedan, då hon sydde och stack sig på en nål och sade: Fan! Det lärde hon av sina medsystrar vid det stora skräddarbordet. Nu sticker hon sig på en nål och blöder och suger ut blodet under tystnad. Det vill inte liten självövervinnelse till att omvända sig så. Och Inger gick ännu längre.
