Hoppa till innehållet

Sida:Markens gröda 1923.djvu/283

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

När alla arbetarna voro försvunna och stenladugården var färdig och hela Sellanrå låg övergivet, då genomgick Inger en svår kris och grät mycket och slet ont. Hon klandrade ingen annan än sig själv för sin förtvivlan, och hon var djupt förkrossad. Bara hon kunde tala med Isak och lätta sitt hjärta, men det gjorde ingen på Sellanrå, de talade inte om sina känslor eller bekände något. Så bjöd hon mannen mycket vänligt in till måltiderna och gick ända bort till honom och bjöd honom i stället för att ropa från trappstenen, och om kvällarna såg hon över hans kläder och sydde i knappar. Men Inger gick än längre. En natt reste hon sig på armbågen och sade till mannen: Du Isak? — Vad är det? frågar Isak. — Jaså, är du vaken? — Ja? — Ja, det var ingenting, säger Inger. Men jag har inte varit, som jag skulle. — Vad? frågar Isak hastigt. Han reste sig upp på armbågen även han. De lågo och talade vidare; hon är nu i alla fall en makalös människa och har ett varmt hjärta: Jag har inte varit som jag skulle mot dig, säger hon. Det gör mig så ont! — Dessa enkla ord röra honom, röra den gamla berggubben, han vill uppriktigt trösta Inger, han förstår inte själva saken, men han förstår, att ingen är som hon: Det skall du inte bry dig om att gråta för, säger Isak, för det finns nog ingen människa, som är som hon skall! — Nänä, svarar hon tacksamt. Den Isak, han hade rätt. Själva hjärtats gud, han som ändå är en gud, är ju ute på äventyr, och vi kunna se det på honom, den vildbasaren: ena dagen gungar han på en rosenbädd och slickar sig om munnen och njuter, den nästa har han fått en tagg i foten och drar ut den igen med förgrymmad uppsyn. Dör han av det? Inte alls, han är lika livfull. Det skulle vara skönt, om han dog!

Allt blev bra med Inger också, hon kom över det. Hon fortfar med sina andaktsstunder och finner hjälp och trygghet i dem. Inger är flitig och tålig och god varje dag, hon kan skilja Isak från alla andra manfolk och önskar sig ingen annan än honom. Naturligtvis är han ingen glad och munter fyr, som skämtar och skrattar, men