som moderns fulla av ömhet, fulla av kön. Kunde hon inte dansa? Jo då. Det var ett under, hur de lärde det, men de lärde sig dansa på Sellanrå också, Sivert kunde det, Leopoldine kunde det, en dans skapad i vildmarken, en för stället egen svängom, som gick med kraft och kläm, en blandning av schottish, mazurka, rhenländare och vals. Och kunde inte Leopoldine klä sig fin och bli förälskad och drömma mitt på ljusa dagen? Ackurat som andra! När hon stod på gången, fick hon låna mors guldring, det var inget ont i det, det var bara vackert, och dagen efter, när hon skulle gå fram, fick hon för resten inte på ringen, förrän allt var över. Hon kunde gärna stå med guldring på gången, hon var dotter till en förmögen man, till Isak på Sellanrå.
När bokhållare Andresen kom ned igen från fjället, träffade han Isak och blev ombedd att stiga in. Han fick middag och kaffe. Allt husets folk var nu inne och deltog i samtalet. Bokhållaren förklarade, att Aronsen hade skickat honom uppåt för att undersöka, hur det var fatt med gruvorna, om det syntes några tecken till att drift och verksamhet skulle börja igen. Gud vet, bokhållaren satt kanske och stormljög, att han var skickad. Han kunde lika gärna ha hittat på den där promenaden för egen räkning, och i alla fall kunde han inte ha varit ända uppe vid gruvorna på den korta tid han var borta. — Det är inte så gott att se utanpå, om bolaget tänker börja igen, sade Isak. — Nej, det medgav bokhållaren, men han Aronsen hade nu skickat honom, och det var ju också så, att fyra ögon se mer än två.
Men nu kunde väl inte Inger bärga sig längre; hon frågar: Är det som de säger, att han Aronsen tänker sälja igen? — Bokhållaren svarar: Han talar om det. Och en sådan som han kan ju göra som han vill, för han har råd. — Jaså, har han mycket pengar? — Ja, svarar bokhållaren och nickar, det tycks inte fattas! — Inger kan åter inte tiga, utan frågar: Månntro vad han vill ha för sitt ställe? — Isak griper in. Han är kanske ännu mera nyfiken än Inger, men denna idé om köpet av Stor-
