han är god nog, ja, hon ville tro det! Och det besannas åter, det gamla ordet: att vara gudelig och låta sig nöja är vinning nog.
Nu kom denne lille bokhållare från Storborg, denne Andresen, han kom till Sellanrå på söndagen, och Inger blev inte upprörd, långt därifrån, hon gitte inte ens själv gå in med en mjölkbunke till honom, men efter inte pigan var hemma, skickade hon Leopoldine med den. Och Leopoldine bar ju en mjölkbunke rätt bra och sade var så god och blev röd i ansiktet, fast hon hade söndagskläder på sig och inte hade något att vara generad för. — Tack, det är alldeles för mycket! sade Andresen. Är din far hemma? sade han. — Ja, han är väl någonstans här utikring. — Andresen drack och torkade sig om munnen med näsduken och tittade på klockan. Är det långt upp till gruvorna? sade han. — Nej, det är en timmes väg att gå, knappast det. — Jag skall dit upp och titta på dem för han Aronsens skull, som jag är hos. — Jaså. — Ja, du känner väl igen mig. Jag är bokhållare hos Aronsen. Du har varit hos oss och handlat. — Ja. — Jag minns dig mycket väl, sade Andresen; du har varit två gånger och handlat. — Det var märkvärdigt, att han kan komma ihåg mig, svarade Leopoldine, men då var det nästan slut med hennes krafter; hon stod och höll sig i en stol. — Andresen hade krafter till övers; han fortfor och sade: Skulle jag inte komma ihåg dig! Och han sade vidare: Kan du inte gå med mig upp på fjället?
Småningom blev det så rött och konstigt för Leopoldines ögon, och golvet var alldeles som borta under henne, och bokhållare Andresen talade långt ur fjärran: Har du inte tid? — Nej, svarade hon. — Gud vet, hur hon kom ut i köket. Modern såg på henne och frågade: Vad går åt dig? — Ingenting.
Ingenting, nej, det förstås. Men se, nu var det Leopoldines tur att bli upprörd, att börja kretsloppet. Hon var väl skickad för det, lång och slank och vacker och nykonfirmerad, hon skulle nog bli ett bra offer. En fågel skälver i hennes unga barm, hennes långa händer äro lik-
