för varandra, men han var en stillsam och alldeles förträfflig man. Nej, det var långt senare han grävde en ny grav och gömde liket i den, och det kom sig av att han inte tyckte den första graven var torr nog, men det var den i alla fall, det vara bara, att han Axel var så egen.
Vad hade nu Axel att frukta, när Barbro tog hela bördan på sig? Och för Barbro voro mycket starka krafter i rörelse. Fru Heyerdahl, länsmannens fru, var i rörelse.
Hon gick till höga och låga och sparade ingen möda, hon begärde att bli hörd som vittne och höll tal inför rätten. När hennes tur kom, stod hon där vid skranket och var en något till viktig dam, hon tog upp frågan om barnamord i hela dess utsträckning och höll en riktig föreläsning för rätten, det var som om hon utverkat tillstånd därtill på förhand. Man kunde ha vilken mening man ville om länsmansfrun, men tala kunde hon, och hemma i politik och samhällsfrågor det var hon. Det var ett under, var hon fick orden ifrån. Då och då tycktes domaren vilja föra henne litet tillbaka till ämnet, men han hade väl inte hjärta att störa henne, utan lät henne hålla på. Och mot slutet både kom hon med ett par användbara upplysningar och gjorde rätten ett uppseendeväckande förslag.
Det hela försiggick — frånsett de juridiska formaliteterna — på följande sätt:
Vi kvinnor, sade fru Heyerdahl, äro en olycklig och förtryckt hälft av mänskligheten. Det är män, som skriva lagarna, vi kvinnor ha intet inflytande på detta. Men kan en man sätta sig in i vad det vill säga för en kvinna att få barn? Har han känt ångesten, har han känt den förfärliga smärtan och våndan och utstött skriken?
I detta fall är det en tjänsteflicka, som fått barnet. Hon är ogift, hon skall alltså hela tiden gå med barnet under sitt hjärta och försöka dölja det. Varför skall hon dölja det? För samhällets skull. Samhället föraktar den ogifta kvinnan, som skall få barn. Det icke blott icke beskyddar henne, utan det förföljer henne med skam och
