förakt. Är det inte hårresande? Det är så, att envar människa med hjärta i bröstet måste uppröras! Flickan skall inte bara föda barn till världen, vilket kan synas hårt nog, utan hon skall behandlas som en förbrytare för den skull. Jag vill säga, att det var en lycka för denna flicka, som sitter här på de anklagades bänk, att hennes barn genom en olyckshändelse föddes i bäcken och kvävdes. Det var en lycka både för henne själv och för barnet. Så länge samhället är som det nu är, bör en ogift mor vara straffri, även om hon tar livet av sitt barn.
Ett svagt mummel höres från domaren.
Eller i alla händelser straffas helt lindrigt, sade fru Heyerdahl. Naturligtvis äro vi alla eniga om att barnens liv böra skyddas, sade hon. Men skall absolut ingen av humanitetens lagar gälla i fråga om den olyckliga modern? sade hon. Sätt er in i vad hon genomgått under havandeskapet, vilka kval hon upplevat genom att dölja sitt tillstånd och inte veta sig någon levande råd med sig själv och det barn, som skall komma. Det kan ingen man sätta sig in i, sade hon. Barnet får i varje fall en välmenad död. Modern vill inte sig själv och det kära barnet så illa, att det skall leva, skammen är för tung för henne att bära, och härunder mognar hennes plan på att avliva barnet. Så föder hon i lönn, och hon är i ett helt dygn så förvirrad, att hon är otillräknelig under själva dråpet. Hon har så att säga nästan inte begått det, ty hon är så förvirrad. Med varje led i sin kropp ännu värkande efter nedkomsten skall hon nu taga barnet av daga och skaffa undan liket — tänk er den viljeansträngning, som kräves för detta! Men naturligtvis önska vi alla, att barn skola leva, och det är enbart beklagligt, att några av dem omkomma. Men det är samhällets egen skull, detta hopplösa, obarmhärtiga, skvallersjuka, hätska, elaka samhälle, som ligger på lur för att med alla medel störta den ogifta modern i fördärvet.
Men till och med efter en dylik behandling från samhällets sida kunna de misshandlade mödrarna resa sig igen.
