hon själv är en man. Skulle hon ha tillkallat honom i ett sådant ögonblick? Vi kvinnor uppröras vid en sådan tanke, vi slå ned ögonen vid en sådan tanke. — Så skall hon ha tagit barnet avdaga? Hon födde det i en bäck. Hon ligger där i iskallt vatten och föder. Hur har hon kommit till bäcken? Hon är tjänarinna, alltså slavinna, hon har sina dagliga göromål, nu skall hon till skogs efter enris till laggkärlen; när hon skall över bäcken, halkar hon och faller ned i den. Där blir hon liggande, barnet födes och kväves i vattnet.
Fru Heyerdahl gör ett uppehåll. Hon kunde se på rätten och åhörarna, att hon talat mycket bra. Det var så tyst i rummet. Barbro satt och torkade sig i ögonen av rörelse. Fru Heyerdahl slutade med dessa ord: Vi kvinnor ha ett hjärta. Jag har lämnat mina barn i främmande händer för att resa hit och vittna för den olyckliga flicka, som sitter där. Männens lagar kunna inte förbjuda kvinnan att tänka: Jag tycker, att flickan där är nog straffad för att inte ha gjort något som helst illa. Frikänn henne då, så skall jag ta henne till mig. Hon kommer att bli den allra bästa barnpiga jag haft.
Fru Heyerdahl slutade sitt anförande.
Domaren säger: Ja, men det var ju barnamörderskorna, som enligt edert uttalande blevo så förträffliga barnpigor?
Å, domaren var inte oense med fru Heyerdahl, långt därifrån, han var så human, han också, så prästerligt mild. Vid de frågor statsadvokaten sedan ställde till fru Heyerdahl, satt domaren för det mesta och gjorde anteckningar på ett papper.
Förhandlingarna togo en förmiddag, inte stort mera. Vittnena voro så få, och saken sannerligen så klar. Axel Ström satt och hoppades det bästa, men så tyckte han plötsligt, att både fru Heyerdahl och statsadvokaten förenade sig om att bereda honom svårigheter för att han hade begravt barnliket i stället för att anmäla dödsfallet. Han blev förhörd med en viss stränghet och skulle kanske inte ha rett sig alltför väl på denna punkt, om han
