inte litet längre bort i salen hade fått syn på Geissler. Mycket riktigt: Geissler satt där. Detta gav Axel ett slags stöd. Han kände sig inte längre ensam mot en överhet, som ville honom till livs. Geissler nickade åt honom.
Geissler hade alltså kommit till staden. Han kom inte för att anmäla sig som vittne, men han var tillstädes. Han hade också använt ett par dagar före rannsakningen till att sätta sig in i saken och skriva ned det han mindes av Axels egen berättelse på Måneland. De flesta av handlingarna i detta mål voro i Geisslers ögon av intet värde; denne länsman Heyerdahl var en mycket inskränkt människa; han hade vid sin undersökning lagt an på att göra Axel delaktig i barnamordet. Den dumbommen, den idioten, han hade ingen kännedom om livet i obygden, han förstod inte, att barnet just var det band, som skulle hålla den kvinnliga hjälpen fast vid Axels gård!
Geissler talade med statsadvokaten, men han fick det intrycket, att han inte hade behövt det: han ville hjälpa Axel hem igen till gården och jorden, men Axel behövde ingen hjälp. Nej, det såg ju gudskelov mycket ljust ut för Barbro själv, och blev hon frikänd, skulle Axels medbrottslighet falla bort. Det berodde ju på vittnesmålen.
När de få vittnena voro hörda — Oline var inte inkallad, men länsmannen, Axel, de sakkunniga, ett par flickor från byn — när de voro hörda, var det middagsrast, och Geissler gick till statsadvokaten igen. Nej, statsadvokaten var av den uppfattningen, att det alltjämt såg ljust ut för Barbro, som väl var. Fru Heyerdahls vittnesmål hade varit av mycken vikt. Det berodde ju på juryn.
Intresserar ni er särskilt för denna flicka? frågade statsadvokaten. — Ja, det gör jag, svarade Geissler, eller kanske i synnerhet för mannen. — Har hon tjänat hos er också? — Nej, han har inte tjänat hos mig. — Ja, mannen. Men flickan? Det är med henne rätten hyser medlidande. — Nej, hon har inte tjänat hos mig. — Mannen förefaller mera misstänkt, sade statsadvokaten. Han går
