i god tid. Det smickrade honom väl, att han satt där så mäktig. Han hade kännedom om en viss avklippt skjorta till att bära — kvastris i, om ett barnlik, som en gång flöt på Stadthavet. Han kunde sätta rätten i klämma. Ett ord av honom nu skulle vara så gott som tusen svärd: Men Geissler brydde sig visst inte om att uttala detta ord nu, om det inte blev nödvändigt. Det såg ju präktigt ut, själva den allmänna åklagaren var på den anklagades sida.
Så fylldes salen, och rätten sammanträdde åter.
Det blev en intressant komedi i det lilla samhället: statsadvokatens manande allvar, försvarsadvokatens bevekande vältalighet. Juryn satt och hörde efter, vad den skulle anse om flickan Barbro och hennes barns död.
Så alldeles lätt var det nu inte att komma underfund med detta. Statsadvokaten var en vacker man att se på, och han var säkert också en god människa, men någonting måste nyligen ha förargat honom, eller också måste han ha kommit att tänka på att han hade en plats att försvara i den norska rättskipningen, Gud vet, det var obegripligt, men han var inte så medgörlig som i förmiddags, han beivrade ogärningen, om den var begången. Sannerligen, sade han, det var ett mörkt blad, om det med bestämdhet kunde sägas vara så mörkt som vittnesmålen gåvo vid handen. Det finge nu juryn avgöra. Han ville fästa uppmärksamheten på tre moment: det första var, om här förelåg fosters läggande å lönn, om denna fråga var klar för dem, som skulle döma. Han gjorde några personliga anmärkningar. Det andra var skynket, denna halva skjorta, varför hade den anklagade tagit med sig den? Var det i tanke på att hon skulle få användning för den? Han utvecklade detta vidare. Det tredje momentet var den hastiga och misstänkta begravningen, utan att dödsfallet anmäldes till präst och länsman. Här var mannen på stället huvudpersonen, och det var av största vikt för juryn att här bilda sig en riktig uppfattning. Ty det var ju uppenbart, att mannen hade kunskap om brottet, och det var därför han företog begravningen på egen
