så var det en kvinna och inte en man, som hade gjort det.
Nu, sade försvarsadvokaten, skulle juryn avgöra, hur mycken brottslighet som ännu kunde finnas hos tjänsteflickan Barbro. Det blev i sanning inte mycket kvar, det blev efter försvarsadvokatens bästa förstånd intet kvar. Det skulle i så fall vara, att juryn ville fälla henne, för att hon underlåtit att anmäla dödsfallet. Men nu var ju barnet en gång dött, det var långt uppe i ödemarken, många mil från präst och länsman, det fick sova sin eviga sömn i en god grav i skogen. Var det ett brott att begrava det här, så delade den anklagade det med barnets fader. Men detta brott måste i alla händelser kunna förlåtas. Man har mer och mer lagt bort att straffa brott, man förbättrar förbrytarna. Det var i gamla tider man skulle straffa allt möjligt, det var nämligen hämndläran från gamla testamentet: Öga för öga och tand för tand! Nej, detta är inte längre lagstiftningens anda. Den moderna rättskipningen är human, den söker anpassa sig efter det mer eller mindre brottsliga sinnelag, som personen i fråga kan ha visat.
Döm alltså inte denna flicka! sade försvarsadvokaten. Det gäller inte att få en förbrytare mera, det gäller att återskänka samhället en god och nyttig medlem. Försvarsadvokaten hänvisade till att den anklagade nu skulle få den sorgfälligaste tillsyn på en ny plats, som var henne erbjuden: fru Heyerdahl hade efter sin långvariga bekantskap med Barbro och sin rika erfarenhet som mor öppnat sitt hem på vid gavel för henne; juryn skulle då under tyngden av sitt ansvar döma eller fritaga henne. Till slut ville försvarsadvokaten tacka herr statsadvokaten, för att han inte gjorde yrkande om fällande dom. Där såg man den djupa och humana förståelsen.
Försvarsadvokaten satte sig.
Återstoden av förhandlingarna tog inte lång tid. Talet till juryn var detsamma om igen, sett från två håll: ett kort sammandrag av hela skådespelets innehåll, kort, tråkigt och värdigt. Det hade gått så behagligt till, både
