statsadvokaten och försvarsadvokaten hade ju varit inne på domarens område, de hade gjort hans värv lätt.
Ljus tändes, ett par lampor lyste ned från taket, en skral belysning, vid vilken domaren inte tycktes kunna se sina anteckningar. Han klandrade ganska skarpt, att icke det lilla barnets död blivit anmäld för myndigheterna; men, sade han, det måste under förhandenvarande omständigheter närmast ha varit barnafaderns sak och icke moderns, eftersom hon var för svag till det. Så skulle då juryn avgöra, om här förelåg fosters läggande å lönn och barnamord. Det hela blev än en gång utlagt från början till slut. Därpå följde den sedvanliga uppmaningen att erinra sig ansvaret, vilket juryn förr hade fått sig inpräntat, och slutligen det icke okända rådet att i tvivelsmål hellre fria än fälla.
Nu var alltsammans klart.
Så gingo domarna ut ur salen och in i ett mindre rum. De skulle överlägga om ett papper med frågor, som en av dem fått med sig. De voro borta i fem minuter och kommo tillbaka med nej på alla frågorna.
Nej, tjänsteflickan Barbro hade icke dödat sitt barn.
Sedan talade domaren ett par ord igen och sade, att ogifta Barbro Bredesen var frikänd.
Folket lämnade salen. Komedien var slut…
Någon tar Axel Ström i armen. Det är Geissler. Han sade: Seså, nu är du kvitt detta! — Ja, sade Axel. — Men de ha ju hindrat dig onödigtvis i ditt arbete. — Ja, svarade Axel åter. Men nu hade han hämtat sig litet och tillade: Men jag får ju vara glad, att jag slapp undan. — Det fattades bara, att du inte hade gjort det, sade Geissler och lade tonvikt på varje ord. Härav fick Axel det intrycket, att Geissler måtte haft något att göra med saken, att han måtte gripit in. Gud vet, om det inte i grund och botten var Geissler, som hade lett hela rätten och fått fram det resultat han ville. Dunkelt var det.
Men så mycket förstod Axel, att Geissler hade stått på hans sida hela dagen. — Ja, I skall ha stor tack! sade han och ville ta Geissler i hand. — Vad då för? frågade
