henne någonting, kanske något av det han slaktade nu i höst. Han hade en ungtjur.
Fru Heyerdahl höll ord: hon tog Barbro till sig. Även ombord på båten tog hon sig an henne och tillät henne varken att frysa eller svälta; hon tillät henne heller inte att prata och skämta med styrmannen, som var från Bergen. Första gången detta hände, sade hon inte något, bara ropade Barbro till sig. Men se, nu stod Barbro åter och pratade med styrmannen och lade huvudet på sned och talade bergendialekt och log. Då ropade frun på henne och sade: Jag tycker inte du skall stå och flamsa med manfolk nu, Barbro. Kom ihåg, vad du har varit ute för och var du kommer ifrån. — Jag hörde bara han var ifrån Bergen, och då talade jag litet med honom, svarade Barbro.
Axel sade ingenting till henne. Han lade märke till, att hon var fin och blek i hyn och hade fått vackra tänder. Hon hade ingen av hans ringar på sig…
Och nu vandrar Axel i väg uppåt obygden. Det blåser och regnar, men han är själaglad, han har sett slåttermaskinen och djupharven nere på bryggan. Den Geissler! Inte ett ord hade han vid detta tillfälle nämnt om den stora sändningen. Han var en förunderlig herre.
