denne. — För — ja, för alltsammans! — Geissler avvisade honom kort: Jag har ingenting gjort. Jag brydde mig inte om att göra något, det behövdes inte. — Men Geissler hade kanske ändå intet emot detta tack, det var som om han väntat på det och nu fått det: Jag har inte tid att tala mera med dig just nu, sade han. Reser du hem igen i morgon? Gott. Farväl så länge! — Geissler försvann nedåt gatan…
På hemresan på ångbåten träffade Axel länsmannen och frun, Barbro och de båda flickorna, som vittnat. — Nåå, sade fru Heyerdahl, är du inte glad, att det gick som det gjorde? — Joo, svarade Axel. Han måste väl vara glad för att det blev slut på det. — Länsmannen själv talade och sade: Detta är nu det andra barnmålet jag haft uppe i obygden, det första gällde Inger på Sellanrå, nu har jag blivit kvitt det andra. Nej, det går inte att komma ifrån sådant, rättvisan måste ha sin gång!
Men fru Heyerdahl förstod mycket väl, att Axel inte var vidare blid för hennes vittnesmål i går. Nu ville hon släta över och göra det gott igen: Ja, du förstod väl, varför jag talade som jag gjorde emot dig? — Jaa, svarade Axel. — Det förstod du väl. Du tror väl inte, att jag ville dig illa? Dig har jag alltid ansett för en präktig karl, det vill jag bara säga dig. — Hm, sade Axel bara, men han blev både rörd och glad. — Ja, det har jag, sade fru Heyerdahl, men jag var tvungen att lägga litet skuld på dig, eljes hade Barbro blivit dömd och du med henne. Det skedde i bästa avsikt från min sida. — Ja, ja, tack ska frun ha! — Det var jag och ingen annan, som gick omkring i byn och verkade för er hos både den ena och den andra. Och du hörde ju, att vi alla som talade måste skylla litet på dig för att få er bägge fria. — Ja, sade Axel. — Du trodde väl inte ett ögonblick, att jag ville dig illa, vet jag? Dig som jag anser för en så präktig karl!
Det gjorde gott efter all förnedringen. Axel var i alla fall nu så rörd, att han faktiskt ville ge länsmansfrun något, vad det nu kunde bli, visa sin tacksamhet och ge
