nu en helt annan karl: han behövde visst inte sälja! Om han reste bort, kunde han ha gården kvar här i alla fall, det var kulimaffen till gård, den var ”bom konstant”, han fick den nog såld. I vill inte ge, vad jag vill ha för den, sade Aronsen. — De voro inne i rummen, voro i lagården, i magasinet, sågo på återstoden av handelsvarorna: några munspel, klockkedjor, askar med skärt papper, taklampor med glasprismor, alltsammans osäljbara saker bland nybyggarna. För övrigt var det bara litet bomullstyg och några lådor spik.
Eleseus gjorde sig till och tittade sakförståndigt på allt. Den sortens varor har jag ingen användning för, sade han. — Nej, I kan låta dem vara, svarade Aronsen. — Men jag skall bjuda er femton hundra kronor för gården, som den står med varor och kreatur och allt, sade Eleseus. Han var lika nöjd, hans bud var bara ett slags skroderande, han ville visa sig kavat.
De åkte hem igen. Nej, det blev ingen affär, Eleseus hade bjudit Aronsen rakt för litet och förnärmat honom: Jag ger fan i dig! sade Aronsen och duade honom, duade denne stadslärde gröngöling, som ville undervisa handelsman Aronsen om varor. — Så vitt jag vet, har jag inte druckit duskål med dig, hade Eleseus sagt, lika förnärmad han. Det måste bli en fiendskap för livet.
Men varför Aronsen allt ifrån första stunden var så kavat och så litet angelägen att sälja? Det hade sina skäl, Aronsen gick nämligen med ett slags förhoppning nu igen.
Det hade hållits ett möte nere i byn för att dryfta det tillstånd, som uppstått för att Geissler inte ville sälja sitt fjäll. Det var inte bara obygden, som led härunder, hela trakten låg i dödsryckningarna. Varför kunde inte människorna leva lika bra eller lika dåligt nu som före försöksdriften i kopparberget? Det kunde inte människorna! De hade blivit vana vid vit gröt och vitt bröd, köptyg till kläder, höga avlöningar, allting flott och rikligt, de hade blivit vana vid att ha gott om pengar, det hade människorna. Och nu hade pengarna försvunnit igen, ja,
